Sandra

Tankarna smyger sig på under natten när John Blund inte lyckats med sitt jobb.
Allt känns tungt och jag saknar.
På tisdag har det redan gått en månad.

Jag kastas mellan känslan av tacksamhet för att slippa fysisk smärta, och känslan av själslig smärta över hur jävla orättvis världen är.
-Och ändå inte.

Jag ska sluta blogga, stänga ner helt och hållet.
För jAg skriver knappt längre iallafall.

Nu ska jag leva istället!

<3

... Är borta!
Ingen smärta mer!
Nu orkar jag kanske ta tag i det jag inte kunnat göra förut.
Kanske!

Hjärtesorgen är dock kvar, och den blir värre för var dag som går.
Kanske för att jag verkligen börjar inse verkligheten?
Men jag är stark, och jag har min familj, så det kommer att gå ..
Men lite tid och mycket hjälp.

Är ändå överlycklig över att få vara smärtfri. Det har verkligen varit en pers att ha så ont så länge, och speciellt sista månaden.
3månaders skithelvete är över.
Blev så glad igår att jag orkade måla mina projekt som väntat lääänge.
(Det var verkligen terapi att få stänga in sig i ett rum och lyssna på musik och måla, bara jag och mina tankar, medan Ante tog hand om Mellie i ett par timmar).
Nu kan jag börja leva igen.
för mamma också<3

Kram

Jag är så jävla trött och har varit det sedan mamma gick bort..
Min svägerska skrev till mig på fb att kroppens sätt att hantera sorg är att sova.
Ja det hade ju varit lättare om man inte hade en liten energisk 6 månaders som kräver all ens uppmärksamhet!

Ante hjälper så gott han kan när han är hemma. Han tar henne på morgonen så jag får sovmorgon och sånt, men det räcker Lixom inte!

Jag känner att mitt tålamod är obefintligt, jag är lättstött och orkeslös!
Bra kombo med en liten! -not-
Jag vet att jag är en bra mamma, men har ändå dåligt samvete för att jag inte orkar som jag gjorde innan!

Fyfan så tungt allt känns.

Jag är så otroligt glad över att Melanie finns i mitt liv just nu.. Hon får mig att både skratta och le, och hon får mig även att fortsätta även idag.
Men jag är som sagt så TRÖTT.

Gnäll gnäll gnäll ...

Jag saknar mamma.
Jag saknar att dela allt med henne..
Såsom mor och dotter gör. Framförallt när dotter blivit mamma och mamma blivit mormor.

Jag är ledsen för att aldrig mer kunna dela glädjen med mamma som Melanie ger mig.. Jag vill visa, stoltsera, fråga, undra, lyssna, jämföra med det mamma har att berätta.. Men det kommer aldrig ske.

Mamma är ju den man alltid vänder sig till oavsett vad det handlar om.

Jag kommer aldrig få stå i dörrposten och se på i smyg när mamma och Melanie busar, kramas och berättar historier.

Melanie kommer inte minnas sin mormor mer än genom mig.

Jag kan inte fatta att hon är borta.
Och när jag fattar så går jag i tusen bitar.
Men mest av allt är jag Arg.
Arg På människor, på småsaker, på situationer, på njurstenen och mina konstanta smärtor, på livet. På allt.

Här om dagen fick jag klarhet i meningen med allt. Hur mycket jag än hatar vad jag insåg Så finns det ett syfte med allt.. Det finns en mening med att mamma skulle dö i Cancer.
Hur arg jag än må vara på meningen med livet och hur orättvis jag än kan finna den, så ändrar det inte faktumet att det faktiskt är som det är. Och att det sker av en anledning.
-Men jag är arg, jävligt arg på att jag förstod. Och att jag måste acceptera det.

Fyfan.

Kan man jämföra sorg och säga att den ena är mer ledsen än den andra pga omständigheterna?

Jag har funderat på det, och det känns så fel att säga något sådant eller få höra det.

Alla hanterar sin sorg på olika sätt.

En del visar sin sorg genom tårar oavsett vem som ser.
-andra håller det inom sig.
-vissa stänger av helt och hållet.
Medans andra bara ventilerar och sörjer med sina närmsta.. Osv

Oavsett hur man hanterar det så är sorgen densamma. Förr eller senare sköljer den över en , för man kan aldrig undvika den.

S

Idag har jag, brorsan och Lasse varit på begravningsbyrån för att uppfylla mammas önskningar angående minnesstunden. Val av kista, urna, dödsannons osv..
En så overklig upplevelse att jag inte kunde ta in vad det var vi gjorde.
Det har inte landat än.

Livet känns så tomt utan dig..
Jag känner mig förlamad känslomässigt..
Som om det på ytan verkar som de lugnaste vattnet, men under ytan skälver det..

På något sätt så tog jag ut den största sorgen när jag fick veta att du inte hade så lång tid kvar .. Den där dagen/natten När jag låg där på förlossningen, kroppsligen och själsligen utmattad..
Och jag grät varje kväll på BB och kunde inte för allt i min värld förstå varför just du mamma skulle drabbas av denna vidriga sjukdom.
Jag som själv just blivit mamma.
Världen rasade.

Min bästa vän och älskade mamma.
Som alltid förstod och aldrig dömde någon, oavsett vad.

Du led något fruktansvärt och dina sista timmar hjälpte inte någon medicin, hur mycket du än fick.
Du såg på oss, rörde på läpparna men kunde inget säga.
Det enda vi hörde att du fick fram var "Melanie". Jag blev så lycklig när du log när du fick se henne i den klänning du en gång köpt och klätt mig i.
Älskade mamma.

Det skulle mycket till innan jag ens vågade tänka tanken att släppa taget om dig, men när jag såg dig plågas så kunde jag inget annat än att be dig gå mot ljuset så fort du såg det.
Att finna ron.
Jag bad änglarna att hämta dig,
Så du skulle slippa lida.
Jag sa till dig mamma att vi skulle klara oss, att Lasse skulle klara sig.
Att vi kommer sakna dig mer än ord kan beskriva men att minnet av dig kommer leva vidare med oss.
Jag sa till dig att du när som helst får komma och hälsa på.
Jag sa att jag älskar dig, att jag är stolt över att just du är min mamma.

Klockan 10:50, Lördagen den 5/5 2012 så hittade du lugnet när Lasse sa att du fick släppa taget.
Du tog dina 3 sista andetag, och lämnade Jordelivet med Lasse och dina barn vid din sida.

Du har verkligen lämnat ett tomrum efter dig.
Och nu när jag går omkring i ert hus så vill jag fortfarande säga "mamma" när jag entrar ett rum, men du är inte här, inte kroppsligen.

Jag saknar dig mamma.

Vila i frid.
/Dockan

60min avverkade på gymmet!
Grymt!!
Idag blir det kyckling till middag a la Andreas! :)

Lillan mår bättre idag! Aptiten e påväg tillbaka och hon e glad igen..
Det måste ha varit sprutorna!
Stackars liten!

Tänkte köra en sväng på crosstrainern om jag orkar ikväll! :)
För sen vet man inte om man kan träna.
På onsdag ska jag på Stötvågsbehandling på Huddinge sjukhus. Det lär inte bli en trevlig eller skön upplevelse. =/
Nåja, en dag i taget!
I morgon är det måndag..

Om lillan fortsätter må bra, och e sitt vanliga jag i morgon också, så kanske vi vågar oss ner på Babycafét!
Hepp hepp!

Kram

Nu är jag och Melanie hemma igen efter att ha spenderat 2 mysiga dagar hos mamma och Lasse.
Jag skulle vilja vara där jämt och hela tiden, samtidigt som mitt liv jag lever, och vill leva, fortsätter hemma.
Förstår ni vad jag menar?

Nåja, mamma och jag hann gå igenom massa papper och sånt som hon samlat på sig under sin livstid.. Betyg, sjukintyg, vårdnadspapper om oss barn, foton, brev och mycket annat..
Saker jag trodde att jag aldrig skulle läsa eller få ta del av. Mycket fint och mycket jobbigt.

När mamma behövde vila tog jag ut Mel på en promenad och gick förbi mormor och hälsade på.
Det var mysigt! Moster T kom förbi också.

Mamma har fått lite aptit tillbaka, vilket är skönt att se att hon får lite i sig, även fast det är små portioner.
Och återigen konstaterar jag att hon är en kämpe och den starkaste kvinnan jag vet.
Tyvärr så blir hennes smärta värre för varje dag som går pga att tumören växer.
Det är inte lätt att se sin mamma lida.

Men jag älskar att spendera tid med henne, och att se henne med Melanie, trots att hon till större delen sover när vi är där. Men de timmar hon orkar vara vaken gör mig lycklig ända in i själen.
<3

Hur blev de nu då, det här med att inte äta onyttigt och hålla mig från kolhydraterna?
-det gick över förväntan måste jag säga. Föll dock dit idag och tog 2 karameller när jag var hungrig och trött som ett djur efter promenaden från mormor.
Men annars har jag hållt mig!
Duktigt tycker jag!
Det har iaf lärt mig att aldrig gå tomhänt ut, utan ha med nåt enkelt och nyttigt i fickan . Typ lite jordgubbar eller nåt liknande!

Lchf eller inte, men ikväll ska jag äta mormors kalops som jag längtat efter så länge, som hon skickade med mig hem!
Jag tog överlycklig emot matlådan! <3
Och med det säger jag godkväll och Gonatt!

Bild på lillans nya sovstil:

Sitter hos mor och Lasse.
Mamma sover, Melanie också.
Lasse o jag kollar tv.
Mysigt att va här, men saknar Andreas. :(
Borta bra men hemma bäst, och hemma är där min familj är , Andreas och Melanie.

Jag e trötter, men tänkte se Desperata Husfruar på tv innan jag också kryper ner. :)

I morgon så tänkte jag ta en promenad till mormor om hon orkar med, så mamma får vila lite i lugn och ro, och att Melanie får frisk luft.
Man får passa på när man är mitt ute på landet :)

Nåja, vi hörs! Kram

Idag blev det 60min på gymmet igen
Med Ems!
30min kondition och 30 "cirkelstyrketräning" (för att bygga upp rygg (!) och magmuskelaturen igen!

I morgon bitti bär det av till gymmet igen för ett pass!
Man får passa på när gubben e sjuk och e hemma och lillan tar en Nap!
Känns skönt att börja hitta tillbaka igen till mitt gamla liv innan min knäskada och sedan graviditeten!

Men de e en lååång väg att gå..
10kg ska bort innan jag e i mina gamla form!
Nu måste jag bara nypa av mitt godisätande! Det gick bra i början av veckan.. Men sen dalade det!
Nåja, det kan ju inte bli perfekt med allt på en gång!

Nu börjar iallafall helgen!
Lillan har precis somnat och Ante tar ett ångande hett bad!
Ikväll ska det ätas lite chibbets och dipp!

Trevlig helg och Kram till Er!

Idag har vi haft en underbar dag hos mamma! Och hon fick nån magisk, oförklarlig extraork, och va vaken flera timmar i sträck idag när vi var där!
Så underbart!

Lasse jobbade, så jag o Nathalie (min systerdotter som också följde med) fixade middag som stod klar när Lasse kom. Och medan vi fixade och donade i köket fick mamma lite lugn och ro, och lite sömn.

Och idag frågade vi den sista faddern s vi önskade till Melanie och hennes dop.
Lasse! Såklart!
Så vi är lite speciella med 3 faddrar istället för 2 som är mest vanligt!
De 3 faddrarna vi valt är..
Gudmor: Melanies faster Sandra
Och Gudfäder: Melanies morbror Patrik och Melanies "Boffa" (bonusmorfar) Lasse!
Melanie är lyckligt lottad som får så fina faddrar i sitt liv att se upp till! Bättre kunde det inte ha blivit!
Är så tacksam för att Melanie har så fina människor runt sig.

Och jag såg mammas lycka när hon fick veta att jag skulle fråga Lasse.. Hon grät av lycka!

Den här dagen var den bästa på väldigt länge!
Tack! <3

När Mellie hade somnat för kvällen så tog jag ett varmt långt bad.
Därefter gick jag igenom 'Vita Arkivet', då mamma bett oss syskon göra det.
Det var tungt att läsa detta, och försöka tänka sig hur vi skulle vilja ha begravning och allt därkring..
Jag blev nog inte så mycket klokare, snarare tvärtom.

Men jag tror jag önskar att jag kan "besöka" mamma, även fast hon kroppsligen inte längre finns hos oss.
Jag tror det. Resten vet jag inte alls.
Men jag börjar inse att det där "vita arkivet" är något som alla människor bör titta på, för man vet aldrig när det händer.

Ja, även fast jag är världens lyckligaste över att ha min sambo och min älskade dotter, så bär jag en sorg tyngre än något annat jag tidigare varit med om. Och det tär på mig..

Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara om mamma vore frisk, och hon och Melanie buSade och myste tillsammans här hemma hos oss. Jag ser lyckan i mammas ansikte, det Lixom lyser om henne då hon fångar upp Melanie i sin famn och kramar om henne, och snett bakom står jag och ler av värmen och kärleken dom emellan..
Älskade dagdrömmar! <3

Jag får skatta mig lycklig åt att Mellie får lära känna sin mormor nu, för även fast Hon inte minns henne så vet hon i sitt hjärta vem hennes mormor var .

Tröst genom tron.

Kvällar som denna gör att de blir svårt att hålla tankarna borta..
Jag blir rädd och ledsen.
Rädd för hur mamma känner.
Rädd för att bli lämnad av den mest fantastiska människa jag vet.

Det Känns orättvist.

Heldag hos mor för mig och min lilla familj. Jättemysigt!
Stoffe (Lasses son) kom också för att dela denna söndag med oss!

Vi firade våffeldagen (en vecka för sent) eftersom mamma missade det förra helgen då hon fortfarande låg på sjukhus!
Det var så gott!

Mamma myste och sov middag med lillan, medan vi andra kacklade om diverse världsliga ting.

En mysigt dag, med dom som betyder mest ..

Och snart e de sommar också och då får jag äntligen träffa pappa igen (Mellie får träffa sin morfar för 1a gången).

Familjen betyder mest, och kommer ALLTID först! Älskar!

I morgon ska vi på babycafé igen! Och sedan kommer Andreas familj på middag hos oss. Så det blir fullt upp!

Nu ska vi snart se 3e Twilightfilmen, och sen ZzZ.. ;)

Godnatt och tack för en fin dag!

För drygt 2 år sedan var Cancer nåt som man "hörde" människor drabbas av.
Men jag kunde inte i min vildaste mardröm föreställa mig att det skulle hända mig eller någon i min närhet.
Och när det väl gör det så står man där, lamslagen.
Varför?
Är den mest vanliga frågan för en Cancersjuk och dennes anhöriga.
Jag trodde aldrig att jag skulle vara den som som ställde mig frågan; Varför, varför min mamma? 

Jag har på några veckor fått höra om andras nära och kära har gått bort i Cancer. 
Och nu ställer jag frågan, återigen, Varför?

De allra finaste och underbaraste som verkligen förtjänar ett långt lyckligt liv är de som drabbas att denna vidriga sjukdom!

"Varför" har nog inget svar, men för att trösta mig, så tänker jag att döden för oss till ett ännu bättre liv.
Döden är inget hemskt, deet är något vackert.
Och dit man kommer när man somnat in, är till den plats där BARA lycka och frihet finns.
Ingen Sorg eller förtvivlan existerar. Bara Lycka.
 Och där får man träffa de man själv en gång sörjt.

Så på nåt sätt, mitt i all sorg och förtvivlan i detta nu, så finns det en mening med allt.
Precis som jag sagt förut.
Det är en tröst, att tro.