Sandra

Livet känns så tomt utan dig..
Jag känner mig förlamad känslomässigt..
Som om det på ytan verkar som de lugnaste vattnet, men under ytan skälver det..

På något sätt så tog jag ut den största sorgen när jag fick veta att du inte hade så lång tid kvar .. Den där dagen/natten När jag låg där på förlossningen, kroppsligen och själsligen utmattad..
Och jag grät varje kväll på BB och kunde inte för allt i min värld förstå varför just du mamma skulle drabbas av denna vidriga sjukdom.
Jag som själv just blivit mamma.
Världen rasade.

Min bästa vän och älskade mamma.
Som alltid förstod och aldrig dömde någon, oavsett vad.

Du led något fruktansvärt och dina sista timmar hjälpte inte någon medicin, hur mycket du än fick.
Du såg på oss, rörde på läpparna men kunde inget säga.
Det enda vi hörde att du fick fram var "Melanie". Jag blev så lycklig när du log när du fick se henne i den klänning du en gång köpt och klätt mig i.
Älskade mamma.

Det skulle mycket till innan jag ens vågade tänka tanken att släppa taget om dig, men när jag såg dig plågas så kunde jag inget annat än att be dig gå mot ljuset så fort du såg det.
Att finna ron.
Jag bad änglarna att hämta dig,
Så du skulle slippa lida.
Jag sa till dig mamma att vi skulle klara oss, att Lasse skulle klara sig.
Att vi kommer sakna dig mer än ord kan beskriva men att minnet av dig kommer leva vidare med oss.
Jag sa till dig att du när som helst får komma och hälsa på.
Jag sa att jag älskar dig, att jag är stolt över att just du är min mamma.

Klockan 10:50, Lördagen den 5/5 2012 så hittade du lugnet när Lasse sa att du fick släppa taget.
Du tog dina 3 sista andetag, och lämnade Jordelivet med Lasse och dina barn vid din sida.

Du har verkligen lämnat ett tomrum efter dig.
Och nu när jag går omkring i ert hus så vill jag fortfarande säga "mamma" när jag entrar ett rum, men du är inte här, inte kroppsligen.

Jag saknar dig mamma.

Vila i frid.
/Dockan