Sandra

Tankarna smyger sig på under natten när John Blund inte lyckats med sitt jobb.
Allt känns tungt och jag saknar.
På tisdag har det redan gått en månad.

Jag kastas mellan känslan av tacksamhet för att slippa fysisk smärta, och känslan av själslig smärta över hur jävla orättvis världen är.
-Och ändå inte.

Jag ska sluta blogga, stänga ner helt och hållet.
För jAg skriver knappt längre iallafall.

Nu ska jag leva istället!

<3

... Är borta!
Ingen smärta mer!
Nu orkar jag kanske ta tag i det jag inte kunnat göra förut.
Kanske!

Hjärtesorgen är dock kvar, och den blir värre för var dag som går.
Kanske för att jag verkligen börjar inse verkligheten?
Men jag är stark, och jag har min familj, så det kommer att gå ..
Men lite tid och mycket hjälp.

Är ändå överlycklig över att få vara smärtfri. Det har verkligen varit en pers att ha så ont så länge, och speciellt sista månaden.
3månaders skithelvete är över.
Blev så glad igår att jag orkade måla mina projekt som väntat lääänge.
(Det var verkligen terapi att få stänga in sig i ett rum och lyssna på musik och måla, bara jag och mina tankar, medan Ante tog hand om Mellie i ett par timmar).
Nu kan jag börja leva igen.
för mamma också<3

Kram

Jag är så jävla trött och har varit det sedan mamma gick bort..
Min svägerska skrev till mig på fb att kroppens sätt att hantera sorg är att sova.
Ja det hade ju varit lättare om man inte hade en liten energisk 6 månaders som kräver all ens uppmärksamhet!

Ante hjälper så gott han kan när han är hemma. Han tar henne på morgonen så jag får sovmorgon och sånt, men det räcker Lixom inte!

Jag känner att mitt tålamod är obefintligt, jag är lättstött och orkeslös!
Bra kombo med en liten! -not-
Jag vet att jag är en bra mamma, men har ändå dåligt samvete för att jag inte orkar som jag gjorde innan!

Fyfan så tungt allt känns.

Jag är så otroligt glad över att Melanie finns i mitt liv just nu.. Hon får mig att både skratta och le, och hon får mig även att fortsätta även idag.
Men jag är som sagt så TRÖTT.

Gnäll gnäll gnäll ...

Jag saknar mamma.
Jag saknar att dela allt med henne..
Såsom mor och dotter gör. Framförallt när dotter blivit mamma och mamma blivit mormor.

Jag är ledsen för att aldrig mer kunna dela glädjen med mamma som Melanie ger mig.. Jag vill visa, stoltsera, fråga, undra, lyssna, jämföra med det mamma har att berätta.. Men det kommer aldrig ske.

Mamma är ju den man alltid vänder sig till oavsett vad det handlar om.

Jag kommer aldrig få stå i dörrposten och se på i smyg när mamma och Melanie busar, kramas och berättar historier.

Melanie kommer inte minnas sin mormor mer än genom mig.

Jag kan inte fatta att hon är borta.
Och när jag fattar så går jag i tusen bitar.
Men mest av allt är jag Arg.
Arg På människor, på småsaker, på situationer, på njurstenen och mina konstanta smärtor, på livet. På allt.

Här om dagen fick jag klarhet i meningen med allt. Hur mycket jag än hatar vad jag insåg Så finns det ett syfte med allt.. Det finns en mening med att mamma skulle dö i Cancer.
Hur arg jag än må vara på meningen med livet och hur orättvis jag än kan finna den, så ändrar det inte faktumet att det faktiskt är som det är. Och att det sker av en anledning.
-Men jag är arg, jävligt arg på att jag förstod. Och att jag måste acceptera det.

Fyfan.

Kan man jämföra sorg och säga att den ena är mer ledsen än den andra pga omständigheterna?

Jag har funderat på det, och det känns så fel att säga något sådant eller få höra det.

Alla hanterar sin sorg på olika sätt.

En del visar sin sorg genom tårar oavsett vem som ser.
-andra håller det inom sig.
-vissa stänger av helt och hållet.
Medans andra bara ventilerar och sörjer med sina närmsta.. Osv

Oavsett hur man hanterar det så är sorgen densamma. Förr eller senare sköljer den över en , för man kan aldrig undvika den.

S

Idag har jag, brorsan och Lasse varit på begravningsbyrån för att uppfylla mammas önskningar angående minnesstunden. Val av kista, urna, dödsannons osv..
En så overklig upplevelse att jag inte kunde ta in vad det var vi gjorde.
Det har inte landat än.

Blir så ledsen.
Stötvågsbehandlingen gav knappt nåt resultat.. Vilket innebär ännu fler behandlingar + över 1 månads väntetid innan nästa behandling.
Så jag ska gå med konstanta smärtor, knappt kunna promenera utan att kvida ihjäl mig, och dessutom va kissnödig 24-7 , heela tiden.
Bara massa trassel och olyckligheter.

Räcker det inte nu?

Livet känns så tomt utan dig..
Jag känner mig förlamad känslomässigt..
Som om det på ytan verkar som de lugnaste vattnet, men under ytan skälver det..

På något sätt så tog jag ut den största sorgen när jag fick veta att du inte hade så lång tid kvar .. Den där dagen/natten När jag låg där på förlossningen, kroppsligen och själsligen utmattad..
Och jag grät varje kväll på BB och kunde inte för allt i min värld förstå varför just du mamma skulle drabbas av denna vidriga sjukdom.
Jag som själv just blivit mamma.
Världen rasade.

Min bästa vän och älskade mamma.
Som alltid förstod och aldrig dömde någon, oavsett vad.

Du led något fruktansvärt och dina sista timmar hjälpte inte någon medicin, hur mycket du än fick.
Du såg på oss, rörde på läpparna men kunde inget säga.
Det enda vi hörde att du fick fram var "Melanie". Jag blev så lycklig när du log när du fick se henne i den klänning du en gång köpt och klätt mig i.
Älskade mamma.

Det skulle mycket till innan jag ens vågade tänka tanken att släppa taget om dig, men när jag såg dig plågas så kunde jag inget annat än att be dig gå mot ljuset så fort du såg det.
Att finna ron.
Jag bad änglarna att hämta dig,
Så du skulle slippa lida.
Jag sa till dig mamma att vi skulle klara oss, att Lasse skulle klara sig.
Att vi kommer sakna dig mer än ord kan beskriva men att minnet av dig kommer leva vidare med oss.
Jag sa till dig att du när som helst får komma och hälsa på.
Jag sa att jag älskar dig, att jag är stolt över att just du är min mamma.

Klockan 10:50, Lördagen den 5/5 2012 så hittade du lugnet när Lasse sa att du fick släppa taget.
Du tog dina 3 sista andetag, och lämnade Jordelivet med Lasse och dina barn vid din sida.

Du har verkligen lämnat ett tomrum efter dig.
Och nu när jag går omkring i ert hus så vill jag fortfarande säga "mamma" när jag entrar ett rum, men du är inte här, inte kroppsligen.

Jag saknar dig mamma.

Vila i frid.
/Dockan

Så blir jag lätt rastlös, så jag vågade mig på Wordfeud för första gången igår!
Farligt beroendeframkallande, men riktigt bra tidsfördriv när man tex är sjuk.

Mitt användaralias är: Sandranånting
Så det är bara adda mig om du vill besegra någon lätt (änsålänge)!

För övrigt mår jag bättre idag!
Febern är nog borta, men är fortfarande förkyld, men inte sådär jobbigt förkyld.
Så klaga ska jag inte göra.
Känner mig seg i kropp och knopp fortfarande, men Ante ska kila iväg till jobbet i morgon iallafall!
Så får jag ta hand om vår lilla sjukling som har en hemsk hosta och är snorigare än snorigast!
Stackars liten, men ändå så är hon på gott humör!

Fick även hem boken "växa och uppleva världen" idag!
Har börjat läsa den... AAAAND I love it!

Kram

Lillans nya framsteg är att hon försöker gång på gång ställa sig på alla fyra för att krypa, men blir frustrerad när hon inte kommer framåt. Hehe
Så sött att se hur hon kämpar! <3

Inlagd! Men blir nu hemskickad pga att jag tydligen har urinvägsinfektion.
Räckte det inte med feber och halsont?
Sucken!
Ny tid den 8/5!

Kan ju "skryta" med att jag delar avdelning med 3 andra män som e 55+, och jag vinner med storleken på njurstenen! 1cm!
Haha
Man måste ju se det roliga i det hela!

För övrigt sa sjuksköterskorna att det förmodligen tar 2 behandlingar för att krossa min njursten! Hoppas på att de räcker!

Nu ska jag gå ner på Apoteket o hämta ut antibiotika så jag blir "frisk".
Och sen invänta mina hjärtan som hämtar upp mig.

(kunde inte köra själv pga att jag skulle ha fått massa mediciner som medför körförbud)

Krya på oss nu!

Nu är lillan genomförkyld! :(
Hostig och jätterosslig. Så fort hon hostar blir hon jätteledsen för att de förmodligen gör ont i halsen!

Så nu är hela familjen sjuk.

Just nu är vi påväg till Huddinge sjukhus . Jag ska börja med en röntgen, sen ska jag till njurstensenheten och bli "inlagd" över dagen. Om de nu genomför stötvågsbehandlingen trots att jag har feber och e förkyld.

Jag vill helst va hemma i vila och finnas där för Melanie som är riktigt dålig.
Ångest!
Men jag orkar inte vänta 2 mån till innan jag får en ny tid.
Ante e ju hemma med lillan..

Jaja, det återstår att se hur det blir med allt idag.
Jag hoppas bara att lillan blir frisk snart!
<3

Somnade med lillan, huttrandes (feber!) och med ont i halsen! Vill inte klaga men de e så jävla typiskt! Och i morgon är det min stötvågsbehandling som jag väntat på i 2 månader!
Oooorkar I N T E !!!

Nåja, får väl knapra Alvedon i värsta fall och hoppas på att de tar emot mig ändå.

Karma?? Vad e de jag gjort för att 2012 ska ha blivit såhär?

Hallå i Stugorna!
Det var evigheter sedan jag gjorde ett inlägg från datorn nu!
Dels för att vår bärbara har kastat in handduken, och dels för att jag skaffat mig en iphone som har den fantastiska Blogg-appen!
Men nu så kände jag att det var dags när jag ändå sitter här o lägger in lite bilder från vår gamla kamera.

Jag e precis nyduschad efter att ha kört ett 30minuterspass på Crosstrainern här hemma.
Riktigt skönt att kunna träna lite även fast Ante jobbar EM!

Lillan och jag har för övrigt haft en bra dag..
Det har varit lugna puckar eftersom hon var så ledsen igår/inatt.
Och än så länge har hon inte vaknat sedan jag la henne, förutom att hon gnydde till när hon hade tappat nappen!
Men det var ju lätt fixat.
*peppar peppar*

I morgon ska jag till tandis och borra borra!
Farligt att småäta när man e (VAR!) på smällen! Man blir inte bara fet, man får hål ( i plånboken) också!
Så det var den "lönen" det, bara att betala och se glad ut!

Är jätteglad idag för att jag inte gav upp när jag letade efter boken
"Att växa och upptäcka världen".
För nu har jag hittat en säljare och får den hemskickad för ynka 50 riksdaler!
BOKLYCKA!

Tänkte lägga upp lite bilder från kameran, som e från typ Februari.
Enjoy!

Vackraste


Mammas hembesök innan hon fick "flytta hem" igen..


Min vackra mamma <3 och min vackra dotter.

KRAM!

Lillan är inne i en utvecklingsfas, som det verkar.
Den första märkbara om ni frågar mig.
Hon sover oroligt, och har svårt att somna. Och hon kan vakna och vara jätteledsen.
Vi som aldrig haft problem med hennes sömn nattetid förstod först inte vad de kunde vara för knas, men efter mycket googlande så har jag läst att 5 månaders utvecklas något enormt och att de kan vända upp och ner på deras lilla värld vilket kan resultera i dålig sömn och orolig sömn.

Har sökt febrilt efter boken "växa och upptäcka världen" där de tydligt står om babyns utvecklingsfaser.
Svår att gå tag på, men jag ger inte upp!

Jag känner mig så maktlös när hon vaknar och e sådär ledsen! :(
Det gör ont i hela mig, det är Lixom som en DIREKTLÄNK mellan oss!

Nåja de viktiga är att hon känner sig trygg hos mig och Andreas <3

Måndag idag, vad händer?
Kram