Sandra

... Är borta!
Ingen smärta mer!
Nu orkar jag kanske ta tag i det jag inte kunnat göra förut.
Kanske!

Hjärtesorgen är dock kvar, och den blir värre för var dag som går.
Kanske för att jag verkligen börjar inse verkligheten?
Men jag är stark, och jag har min familj, så det kommer att gå ..
Men lite tid och mycket hjälp.

Är ändå överlycklig över att få vara smärtfri. Det har verkligen varit en pers att ha så ont så länge, och speciellt sista månaden.
3månaders skithelvete är över.
Blev så glad igår att jag orkade måla mina projekt som väntat lääänge.
(Det var verkligen terapi att få stänga in sig i ett rum och lyssna på musik och måla, bara jag och mina tankar, medan Ante tog hand om Mellie i ett par timmar).
Nu kan jag börja leva igen.
för mamma också<3

Kram

Jag är så jävla trött och har varit det sedan mamma gick bort..
Min svägerska skrev till mig på fb att kroppens sätt att hantera sorg är att sova.
Ja det hade ju varit lättare om man inte hade en liten energisk 6 månaders som kräver all ens uppmärksamhet!

Ante hjälper så gott han kan när han är hemma. Han tar henne på morgonen så jag får sovmorgon och sånt, men det räcker Lixom inte!

Jag känner att mitt tålamod är obefintligt, jag är lättstött och orkeslös!
Bra kombo med en liten! -not-
Jag vet att jag är en bra mamma, men har ändå dåligt samvete för att jag inte orkar som jag gjorde innan!

Fyfan så tungt allt känns.

Jag är så otroligt glad över att Melanie finns i mitt liv just nu.. Hon får mig att både skratta och le, och hon får mig även att fortsätta även idag.
Men jag är som sagt så TRÖTT.

Gnäll gnäll gnäll ...

Jag saknar mamma.
Jag saknar att dela allt med henne..
Såsom mor och dotter gör. Framförallt när dotter blivit mamma och mamma blivit mormor.

Jag är ledsen för att aldrig mer kunna dela glädjen med mamma som Melanie ger mig.. Jag vill visa, stoltsera, fråga, undra, lyssna, jämföra med det mamma har att berätta.. Men det kommer aldrig ske.

Mamma är ju den man alltid vänder sig till oavsett vad det handlar om.

Jag kommer aldrig få stå i dörrposten och se på i smyg när mamma och Melanie busar, kramas och berättar historier.

Melanie kommer inte minnas sin mormor mer än genom mig.

Jag kan inte fatta att hon är borta.
Och när jag fattar så går jag i tusen bitar.
Men mest av allt är jag Arg.
Arg På människor, på småsaker, på situationer, på njurstenen och mina konstanta smärtor, på livet. På allt.

Här om dagen fick jag klarhet i meningen med allt. Hur mycket jag än hatar vad jag insåg Så finns det ett syfte med allt.. Det finns en mening med att mamma skulle dö i Cancer.
Hur arg jag än må vara på meningen med livet och hur orättvis jag än kan finna den, så ändrar det inte faktumet att det faktiskt är som det är. Och att det sker av en anledning.
-Men jag är arg, jävligt arg på att jag förstod. Och att jag måste acceptera det.

Fyfan.

Kan man jämföra sorg och säga att den ena är mer ledsen än den andra pga omständigheterna?

Jag har funderat på det, och det känns så fel att säga något sådant eller få höra det.

Alla hanterar sin sorg på olika sätt.

En del visar sin sorg genom tårar oavsett vem som ser.
-andra håller det inom sig.
-vissa stänger av helt och hållet.
Medans andra bara ventilerar och sörjer med sina närmsta.. Osv

Oavsett hur man hanterar det så är sorgen densamma. Förr eller senare sköljer den över en , för man kan aldrig undvika den.

S

Idag har jag, brorsan och Lasse varit på begravningsbyrån för att uppfylla mammas önskningar angående minnesstunden. Val av kista, urna, dödsannons osv..
En så overklig upplevelse att jag inte kunde ta in vad det var vi gjorde.
Det har inte landat än.

Blir så ledsen.
Stötvågsbehandlingen gav knappt nåt resultat.. Vilket innebär ännu fler behandlingar + över 1 månads väntetid innan nästa behandling.
Så jag ska gå med konstanta smärtor, knappt kunna promenera utan att kvida ihjäl mig, och dessutom va kissnödig 24-7 , heela tiden.
Bara massa trassel och olyckligheter.

Räcker det inte nu?

Livet känns så tomt utan dig..
Jag känner mig förlamad känslomässigt..
Som om det på ytan verkar som de lugnaste vattnet, men under ytan skälver det..

På något sätt så tog jag ut den största sorgen när jag fick veta att du inte hade så lång tid kvar .. Den där dagen/natten När jag låg där på förlossningen, kroppsligen och själsligen utmattad..
Och jag grät varje kväll på BB och kunde inte för allt i min värld förstå varför just du mamma skulle drabbas av denna vidriga sjukdom.
Jag som själv just blivit mamma.
Världen rasade.

Min bästa vän och älskade mamma.
Som alltid förstod och aldrig dömde någon, oavsett vad.

Du led något fruktansvärt och dina sista timmar hjälpte inte någon medicin, hur mycket du än fick.
Du såg på oss, rörde på läpparna men kunde inget säga.
Det enda vi hörde att du fick fram var "Melanie". Jag blev så lycklig när du log när du fick se henne i den klänning du en gång köpt och klätt mig i.
Älskade mamma.

Det skulle mycket till innan jag ens vågade tänka tanken att släppa taget om dig, men när jag såg dig plågas så kunde jag inget annat än att be dig gå mot ljuset så fort du såg det.
Att finna ron.
Jag bad änglarna att hämta dig,
Så du skulle slippa lida.
Jag sa till dig mamma att vi skulle klara oss, att Lasse skulle klara sig.
Att vi kommer sakna dig mer än ord kan beskriva men att minnet av dig kommer leva vidare med oss.
Jag sa till dig att du när som helst får komma och hälsa på.
Jag sa att jag älskar dig, att jag är stolt över att just du är min mamma.

Klockan 10:50, Lördagen den 5/5 2012 så hittade du lugnet när Lasse sa att du fick släppa taget.
Du tog dina 3 sista andetag, och lämnade Jordelivet med Lasse och dina barn vid din sida.

Du har verkligen lämnat ett tomrum efter dig.
Och nu när jag går omkring i ert hus så vill jag fortfarande säga "mamma" när jag entrar ett rum, men du är inte här, inte kroppsligen.

Jag saknar dig mamma.

Vila i frid.
/Dockan