Sandra

Jag saknar mamma.
Jag saknar att dela allt med henne..
Såsom mor och dotter gör. Framförallt när dotter blivit mamma och mamma blivit mormor.

Jag är ledsen för att aldrig mer kunna dela glädjen med mamma som Melanie ger mig.. Jag vill visa, stoltsera, fråga, undra, lyssna, jämföra med det mamma har att berätta.. Men det kommer aldrig ske.

Mamma är ju den man alltid vänder sig till oavsett vad det handlar om.

Jag kommer aldrig få stå i dörrposten och se på i smyg när mamma och Melanie busar, kramas och berättar historier.

Melanie kommer inte minnas sin mormor mer än genom mig.

Jag kan inte fatta att hon är borta.
Och när jag fattar så går jag i tusen bitar.
Men mest av allt är jag Arg.
Arg På människor, på småsaker, på situationer, på njurstenen och mina konstanta smärtor, på livet. På allt.

Här om dagen fick jag klarhet i meningen med allt. Hur mycket jag än hatar vad jag insåg Så finns det ett syfte med allt.. Det finns en mening med att mamma skulle dö i Cancer.
Hur arg jag än må vara på meningen med livet och hur orättvis jag än kan finna den, så ändrar det inte faktumet att det faktiskt är som det är. Och att det sker av en anledning.
-Men jag är arg, jävligt arg på att jag förstod. Och att jag måste acceptera det.

Fyfan.