Sandra

Det är jävligt märkligt hur vi fungerar.
Man lovar hit och dit, (med ordet "man", menar jag, mig själv, du, ni, alla osv) och säger den ena saken efter den andra, som man säkert menar just då,
men när det väl kommer till kritan, så kan man inte hålla sitt ord.
Varför?
Jo, för vi är rädda.
-För hur ska vi hantera att någon är i sorg, lever i sorg?
Det är ju läskigt.. För hur ska vi kunna trösta? Hur ska vi kunna finnas till? Vad ska vi säga eller göra som inte låter fel, eller stötande?
Vi har ju aldrig varit i samma situation som den som lider så hur ska vi möjligen kunna finnas till hands?
Istället så gör vi såhär:
Vi undviker antingen personen i fråga helt, eller så fortsätter vi påstå att vi bryr oss, fast vi inte kan säga det direkt till den personen det gäller.
Man slutar höra av sig till vederbörande, för vi vet ju ändå inte vad vi ska säga när vi talas vid, och skulle man mot all förmodan höra av sig, så skulle man prata om allt, förutom Det.
Och så finns ju den där lillan skaran..
..som verkligen finns där i vått och torrt, i nöd och lust, som orkar lyssna, som orkar finnas till, fast de inte ritkigt vet vad de ska säga. De kan heller inte föreställa sig hur det känns, men de låtsas inte göra det heller.
Det är de personer som vet vad som behövs när livet är jobbigt för nån som de håller av.
Det är inte det att man alltid behöver förståelse, utan ibland hjälper det med att lyssna, en lång kram, bara frågan hur någon mår, eller bara genom att säga att man finns där om det är något, vad som helst, närsom helst.

För mig finns det båda sorterna i mitt liv.
De som säger att de bryr sig.
Och de som visar att de bryr sig.

Sen så är det alltid olika svårt att ta sig in i någons liv.
Vissa människor är knepigare än andra.
Ja, jag är nog en sådan människa som inte "släpper till" i första taget.
På gott och ont, så länge jag är medveten om det, och följderna av det...

Tankar Tankar Tankar..
Dom finns där hela tiden, vart jag än befinner mig, vilken tid på dygnet det är må vara.

Nä, nu vaknar min älskade Lilla Docka efter en kortare powernap, så nu ska jag spendera resten av dagen med att umgås med henne, för det gör mig så lycklig !

Ni vet, när ni hört andra föräldrar säga/skriva att så fort dom lagt sina barn för kvällen så längtar de tills det blir morgon igen, så att de äntligen kan få ta upp sina små och krama om dom och umgås med dem igen.
Så känner jag varje kväll när jag lagt Mellie.

Kram på er där ute!