Sandra

Jahaja.
Hur var det nu, den där tisdagen, när jag fick sådär j*vla ont?
Jo.. Från ingenstans i tisd så kom jordens magsmärtor i vänster sida nertill i magen. Jag stod o fixade ersättning åt Mellie o pang blev jag tvungen att lägga mig i (miss)fosterställning i soffan..

Efter15 min bad jag À att hämta Alvedon.. 15min senare hade jag lika ont, vred mig i soffan, stönandes, och började sedan kräkas.

Efter ca 1h ringde jag 1177 och de rådde mig till att åka till akuten. Sagt och gjort.
Hela familjen packade ihop oss i bilen och brummade iväg. Stannade på vägen för att kräkas! Pinsamt!

Väl inne va de fullt med folk så fick ligga på en brits i gången, tills jag fick ett rum att kvida o spy inne i. Tacka veta sjukhusens "elefantkondomer"!
Väntan väntan väntan på att en doktor skulle komma i känna på magen.. Jag stod knappt ut! Fortsatte kräkas fast jag vid se här laget inte hade nåt att få upp.
Jag var rädd att de va magsjukan, o att jag skulle smitta andra stackare.
Ante trodde de va matförgiftning.
Jag fick lämna pissprov och blodprov, men va så svårstucken att de satte kanyl på mig på en gång.

Några timmar senare så kom enläkare o kände på magen, sa att de kunde va njursten. Gav mig en spruta i rumpan och gick.
Väntan ytterligare 1h, smärtan avtog lite en kort stund med tilltog igen..
Läkaren kom in och gav mig en till spruta I rumpan och sa att jag skulle röntgas.

Röntgades vid 23-24 tiden på kvällen,
Läkaren konstaterade en stor sten i urinledaren (därav den fruktansvärda smärtan) på 1cm (!!) och sa att det var bäst att jag skulle bli inlagd för att få hjälp med smärtan.

Ante åkte hem med Mellie och jag kom upp på avd 14. Ca kl 01:00 på natten.
Hade fortfarande ont så fick morfin.
Spydde fortfarande.

Morgonen kom o de fortsatte pumpa mig med smärtis.
De sa att stenen va ca dubbelt så stor för att ens kunna komma ut naturlig väg av sig själv, och att jag skulle opereras dagen därpå (torsd), en sk pigtail operation (en tillfällig slang mellan njuren och urinblåsan).

Jag skulle få åka hem o invänta op dagen därpå. MEN när se insåg att jag fortfarande kräktes (av smärta) så behöll de mig, och kopplade dropp på mig. Stack mig 1000gånger i armarna och händerna för blodprover odyl.. Men de gick inte. Så dåliga o små vener.
Jag som e spruträdd.

När jag fortsatte spy, så ville de sätta Sond på mig (slang genom näsan mer genom halsen ner till magsäcken! Jag blev livrädd! Mamma hade ju en sån länge för att hennes tarmar slutat fungera. Jag kunde inte tänka klart.
Sagt och gjort så satte de Sond på mig, jag grät helt paralyserad och bad dem ta bort den, för de e fan de värsta jag varit med om nånsin.
Tillslut fick jag nästan panik och de tog tillslut bort den.

När väl torsdag kom, så blev jag skickad upp för Operation på fm.
Jag var skeptisk, ledsen o trött.
Fick halvnarkos, men de tillstötte lite problem under ingreppet av slangen som gjorde jätteont så de släckte mig helt! Vaknade när de va klara.
De hade gått bra.

Väl nere på avd igen så trodde de att kräkningarna skulle gett med sig och att jag nu skulle få behålla nåt, men icke. Jag fortsatte spy. =(
Va fan e de för fel??

På eftermiddagen vid 17 provade jag sippa på en avslagen cocacola, och till min förtjusning fick jag behålla det!
På kvällen fick jag i mig två skorpor.
Dagen efter (fredag) åt jag två skorpor till, och fick då åka hem när jag kände mig redo.

Nu inväntar jag kallelse från Huddinge för att spränga njurstenen i mindre bitar, och att de ska ta bort slangen. Jag antar att de för ytterligare ett ingrepp då.
Men väntetiden är 3-4v .. Och under tiden får jag gå hemma och äta smärtis när jag får ont.

Är redan på bättringsvägen, men har ont av o till och är trött trätt trött!
:)

OCH ÅTERIGEN TILL ER SOM LÄSER OCH TALAR MED MIN MOR.
SÄG INGET TILL HENNE, HON HAR NOG ATT VARA OROLIG ÖVER. Jag berättar sen när allt e över.
TACK PÅ FÖRHAND ;)

Ja.. Vilken pers..
Och vad jag ringt på den där "klockan"! Haha stackars sköterskor!
Men vad gör man om man har ont och har tusen frågor, och är sjukt sjukhus-skygg? =) de e bara att ligga på liksom!

Och vad jag saknade Melanie! Det var hemskt att va utan henne! Vill aldrig mer vara ifrån henne.. För de där dagarna kändes som evighet utan henne. Trots att Ante kom upp med henne varje dag en stund. Mammas lilla hjärta. När jag är helt pigg igen så ska jag ägna alla mina minutrar åt henne och visa henne att jag aldrig lämnar henne igen.

Jaha.. Så vet ni! Och jag har fått skriva av mig återigen! Nu e de bara att invänta kallelse!

Kram!