Min stora Sorg
Min stora Sorg..
För drygt 2 år sedan fick vi reda på att min mamma hade cancer.
Pancreascancer, eller mer känt som cancer i bukspottkörteln.
Hon fick då ganska snabbt en tid för Operation, och opererades med stor framgång under sommaren/hösten.
Och låg på sjukhus ett tag därefter.
Det var verkligen en tung tid för oss i familjen då vi visste att oddsen mot just denna cancersort var mer eller mindre hopplös.
Jag minns att jag googlade Bukspottskörtelcancer, och fick en överlevnadsprocent på 3 eller 5.
Det var hemskt!
Men alltefter tiden gick, och mammas cellgifter var avslutade så började man hoppas att allt faktiskt skulle gå bra!
Hon har gått under de två senaste åren på täta kontoller så att inte cancern kommit tillbaka.
Och i Somras fick vi beskedet att Cancern vaar tillbaks oh att den spridit sig till båd lungorna.
Alltså så hade hon nu inte bara Pancreascancer, utan även lungcancer.
Jag var påväg hem från jobbet när mamma ringde den dagen.
Jag hörde direkt att det var nånt som var fel, och fattade ganska snabbt att läkarbesöket hon varit på samma dag inte hade visat på något bra resultat.
Cancern var tillbaks, och den hade spridit sig till lungcancer.
Nån vecka efter det beskedet så ska mamma återigen in till sjukhuset. Denna gång in till ett annat sjukhus, Huddingesjukhus.
Där sade dom att det inte alls var lungcancer, och att den läkaren på Mälarsjukhuset ( där mamma gått under alla dessa år) inte har rätt att yttra sig i det dom inte vet något om.
Vi kundde andas ut.
Det var inte cancer.
Men i höstas eller i slutet på denna sommar så fick vi veta igen att cancern var tillbaks, och att ytterligare en operation krävdes.
Därefter tog de massa tester,
och samma dag som jag åkte in till Förlossningen fick jag veta att mammas cancer hade spridit sig så pass illa i hela magen (magsäck, lever osv) att det inte längre fanns något att göra.
Läkarna hade sagt att hon kanske har 3 månader kvar att leva, i bästa fall 1 år.
Jag bröt ihop den dagen!
Kändes som hela min verklighet föll samman!
Det var det värsta möjliga som kunde hända.
Samma kväll satte värkarbetet igång ordentligt, och det bar av in till förlossningen för min del.
Jag visste inte hur jag skulle orka. Kände mig helt tömd på ork.
Men det gick.
Jag grät varje kväll på BB.
Men visste att jg var tvungen att ta mig samman så jag kunde ta hand om min älskade lilla bebis.
Hon har verkligen blivit ett ljus i allt mörker.
Min älskade lilla docka.
Just nu genomgår mamma ytterligare cellgiftsbehandlingar, dubbel dos jämfört med förra gången.
De säger att de inte vet om det ger nån effekt, men är värt en chansning på att mamma kanske får lite mer tid...
Trots allt så ska vi fortfarandde fira Jul hemma hos mamma och lasse..
Jag vill inte missa denna jul för allt i världen.
Det värsta med allt detta är, att min mammas Moster (om jag inte är helt ute och cyklar) hade precis samma cancer och dog av den.
Men det började inte där.
På mammas moster så började det med Gallbesvär, som de sedan tror att det ledde till Pancreascancer.
På min mamma började det med samma besvär för flera flera år sedan, och hon sökte hjälp för det.
Men blev avfärdad TROTS att hon berättade om sin moster.
2-3 år senare (alltså för drygt två år sedan) så får hon äntligen träffa Specialister på området.. och de bekräftar cancern.
De sa att det var helt vansinningt att hon inte blivit tagen på allvar TROTS att just denna cancer och samma besvär innan, fanns i släkten.
Gallan ska tydligen opereras bort DIREKT om Pancreascancer ligger i släkten.
Så med fakta i Handen, kunde Mälarsjukhuset kanske ha räddat min mamma från cancer, genom att lyssna och ta hennes besvär på allvar.
Men istället dröjde det år innan hon fick komma till Huddinge sjukhus och träffa personer som vet vad dom sysslar med, och då var det redan försent.
Jag är Arg, ledsen, bbesviken på dagens sjukvård.
VArför skiljer sig sjukvården så olika från sjukhus till sjukhhus?
Varför kunde inte Mälarsjukhuset tagit min mamma på allvar från första början, och skickat henne till specialster från början eller opererat bort Gallan som man SKA göra om Cancer ligger i släkten??
VArför??
Tänk vad det hade besparat mamma och oss en massa smärta..
Idag har jag tagit avstånd till att inse sanningen och allvaret i allt.
jag frstår det nånstans inom mig, men vill inte ta på det just nu.
Rätt eller fel, jag vet inte..
Självklart tar jag vara på varenda minut tillsammans med min mamma.
och att se min dotter i hennes famn får mig att må bra, och fortsätta hoppas.
Jag skriver detta för att mamma själv är så öppen med sin sjukdom, och på nåt sätt tror jag att det är en bra ventil.
Jag hoppas nu djupt och innerligt att celgifterna ger verkan, och för så att vi vinner lite mer tid..
För jag älskar min mamma mer än ord kan beskriva, och jag behöver henne hos mig!
S
Det känns så himla hopplöst, så jäkla tråkigt.
Och man går från Tacksamhet (över att ha fått äran att ha världens Bästa Moster <3 ) till ledsamhet över att just Hon ska behöva gå igenom detta, till Ilska över alla felbehandlingar, och felaktiga diagnoser.
Och just nu är jag lite där du är också, jag skjuter det ifrån mig. Det finns ju med en hela tiden, och jag tänker så mycket på ER,mina fina kusiner med familjer,och på Moster.
Men på något sätt vill jag inte ta in det, inte helt, inte nu.. för hur ska man orka med en sådan sanning?
Jag fortsätter hoppas, be och Tro att det ska bli bra igen...
Och att mitt barn får träffa sin gammelmoster,som är så himla klok och fin.
Försöker glädjas åt det underbara i att Melanie,Elias och Josh hann komma ner hit på jorden & glädja såväl Era som Mosters liv <3 (Självklart även Nathalie & Andre´)
<3 Styrkekramar~
jag känner verkligen med dig gumman, så hemskt och att man inte ska kunna lita på att sjukhuset gör sitt jobb :(
det är inget som är rätt eller fel hur man väljer att tackla det man gör det som känns bäst för en själv <3
hoppas ni får en jätte mysig jul
kram
Ja man blir förbannad när man tänker på den vanvård hon har fått utstå från Mälarsjukhuset. Dom verkar inte ha en aning om vad de håller på med. Idioter som leker med andra liv.
Jag minns så väl när vi fick reda på att hon hade cancer. Jag bar då på Josh och Ankie var så glad för att hon äntligen skulle få bli farmor, och så kom den här skiten. Jag och grät så mkt under graviditeten, det som egentligen skulle det lyckligaste tiden i våra liv. Varför skulle denna underbara människa, mitt barns blivande farmor få denna skitsjukdom när det finns så många hemska människor som får leva tills de blir 90? Varför kunde inte en sån människa ha fått hennes cancer istället? Idag har vi fortfarande stunder då vi bryter ihop, bara tanken på att Ankie kanske inte finns när Josh får ett syskon eller börjar skolan, eller när vi gifter oss gör både mig och Patrik tårögda.
Och hela tiden pendlar man mellan hopp och förtvivlan (och även ilska mot cancern).
Tur att vi har Josh som kan få oss att skratta trots att vi sitter och gråter. Underbara unge, han är ett ljus precis som Melanie.
Men som du vet Sandra så finns vi här för er <3
Varma kramar
käraste du. det är verkligen så sorgligt. jag förstod på din fb-sida att det hade kommit dåliga besked, när du skrev för någon månad sen att glädjen blandades med djupaste sorg. jag minns när du satt hos mig för 1,5 år sen och berättade. :(
min upplevelse av livet är att allt det här måste hända, fastän vi inte vill. men det är ändå de här händelserna som gör oss till människor, som gör att vi växer och blir helt fantastiska, och som gör att vi får inse på riktigt, att kärleken inom oss - den dör aldrig. aldrig någonsin. att vi alltid är tillsammans, hur det än ser ut. och att det finns en skönhet i livets alla skeden, även de svartaste och tyngsta. stor kram. m
