Sandra

Ska försöka berätta om Min förlossning så sanningsenligt som jag bara kan..
Vilket känns rätt svårt då lustgasen hade ett grepp om min verklighet, och smärtan var så överväldigande.
Med hjälp av Andreas och hans minne från Förlossningen ska jag återberätta den så gott jag/vi kan..
Måste förvarna de som inte fött barn än att kanske avstå från att läsa då jag hade en Såkallad "Normal men svår förlossning" enligt barnmorskorna som var med..
Vill inte skrämma upp nån, och måste säga att det här var det värsta jag gjort, och att jag aldrig mer vill göra om det (trots att jag vill ha fler barn).. Hoppas att jag glömmer hur det var.. annars får de bli planerat kejsarsnitt.. ;)
Trodde min smärtgräns var hög, men ack jag mig själv bedrog!
Antingen är jag en riktig tunnis, eller så var det helt enkelt en "svår förlossning"..
Men alla är vi olika, och olika tåliga!
So here we GO!

Redan onsdagskvällen (16/11) kände jag av "förvärkar" som kändes som mensvärkar..
dessa höll i sig hela natten och dagen därpå (torsdag)..
Torsdag kväll (17/11) så började jag få riktiga värkar som kom med jämna mellanrum,
så jag laddade ner en mobilapp som räknar hur lång tid det är mellan varje värk,
och vid 17 tiden på eftermiddagen var det ca 10-11 min mellan värkarna.
När det var så lång tid emellan, och jag inte tyckte att jag hade speciellt ont så slutade jag klocka dom,
och fortsätte kvällen som var tänkt.
Älsklingen satt och kollade sport (fattade nog inte att det var på gång eftersom att jag då var så pass lugn och inte sa så mycket om värkarna) och jag satt bredvid.. (säkert med datorn om jag inte minns fel.)
eftersom Andreas jobbade förmiddagen den veckan så gick vi och lade oss inte allt för sent.
Grejen var den att jag kunde inte somna då värkarna tilltog i styrka och de kom allt tätare.
Jag försökte kolla på tv för att distrahera mig själv, och sen lösa korsord..
men tillslut stod jag inte ut med smärtan och sa till Andreas att vi måste ringa förlossningen.
jag hade då klockat mina värkar i ca 1½ timme, och det var ca 5 min mellan varje värk.
 Ca klockan 01.00 på natten ringde Andreas in till förlossningen och sa att jag hade 5 min mellan varje värk,
och att jag hade ont.
 De sa till oss att komma in för kontroll, men att vi förmodligen skulle bli hemskickade.
så vi tog oss ett par mackor innan vi samlade ihop våra saker (bb-väska mm) och drog sedan iväg till Sjukan.

Väl därinne (ca halv2 på natten) så mäter de bebis hjärtljud och sånt, och allt såg bra ut.
De undersökte mig och det visade sig att jag var öppen 6 cm (mer än ag vågat hoppats på),
och barnmorskan som tog hand om oss (en hurtig, och riktigt gammal tant som kändes vara över 70)
klargjorde för oss att vi inte skulle nånstans, och därmed blev vi inskrivna.
SAL B hamnade vi på..
De visade hur lustgasen funka och frågade vad jag ville ha för smärtlindring..
eftersom jag hade så pass ont redan då, så sa jag att jag ville ha Epidural.
Först (fredagsmorgon 18/11) klockan 05.00 kommer en doktor(?) och sätter Epiduralen på mig..
och då hade jag verkligen ont!
Epiduralen gjorde så att smärtan och värkarna försvann och de uppmanade oss att vila, vilket vi gjorde i ca 2h. (Vi hade inte sovit nån av oss på över ett dygn då, om inte mer)
Hade under de 3h som jag varit inskriven bara öppnat mig 1cm till, alltså totalt 7cm.

De tog hål på hinnan så vattnet gick..
(och så sjukt mkt vatten det var! Ena sköterskan/barnmorskan(?) blev helt dränkt och fick byta kläder,
medans den andra fick mitt fostervatten i ögat! det slutade aldrig rinna)
Bebis hade även bajsat i fostervattnet så de satte in en elektråd(?) i huvudet på henne,
och fäste den andra delen i mitt lår, om jag inte minns fel.

Sen så satte de in dropp för att sätta igång värkarna på "konstgjord väg"..
Vilket var effektivt kan jag lova.
Fick ganska snabbt krystvärkar som blev allt intensivare, men som jag INTE fick krysta på!
(Gissa om det var skevt att trotsa en naturlig reflex som kroppen vill utföra)
Vid det här laget så har jag tappat tid och rum..
och krystvärkarna va så starka att jag bara stönade högt vid varje värk för att inte krysta..
Tillslut kunde jag inte hålla tillbaka.. fast de uppmanade mig att inte krysta.
De gjorde täta kontroller (enligt andreas) för att se hur långt ner bebis kommit.
Men än var det inte dags för mig att börja krysta.. Det var hemskt!
Och den ena personen kom in efter den andra i rummet... varav att den ena sa
"snart så, det börjar närma sig"
och den andra sa
 "nej, här händer det inte så mycket, det är långt kvar"
 Det var hopplöst när man fick olika bud, och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.

Hade även sjukt ont i ljumsken, som spred sig till magen, och när jag sa det så kändes det som om de inte trodde mig..
Skrek tillslut rakt ut "ni gör illa mig, jag går här ifrån, jag orkar inte mer!".
Då fattade dom att jag menade allvar (de blev oroliga enligt andreas), och gav mig 5 sprutor i ljumsken.. antar att det var bedövningsmedel, men det hjälpte inte nånting, utan det gjorde fortfarande lika ont..
Så tillslut fick jag extra epidural.. kan inte påstå att det gjorde nån vidare förändring det heller.
Kändes som att benet skulle slitas av från mig från ljumsken.

Tillslut (efter några timmar) så säger dom åt mig att jag ska försöka krysta, men att det förmodligen inte kommer funka då det inte riktigt är dags än.. men att det är värt att testa..
Det kändes som om dom hela tiden sa "det kommer säkert inte funka, men vi provar"

De skulle ha ner mig på pilatesboll, på förlossningspall, o massa konstigt..och smärtan i ljumsken släppte inte.
jag grät, kan jag lova! Ville ge upp flera gånger, men gjorde det inte.
Ante försökte mellan varven att få i mig vätska och Yoghurt.. men det var en ansträngning att få i mig det.
Vid ett tillfälle mitt i allt, så var allt jag ville ha, var pussar från Andreas, vilket jag fick..
Ett moment av kärlek!

Slutligen får jag iallafall komma tillbaks upp i sängen, och krysta ordentligt..
Då var det bara att köra!
Trixet var bara att mina egna krystvärkar hade avtagit, och jag "kände inte av dom längre"..
 Vilket var asjobbigt då det kändes som att de inte trodde mig där heller när jag sa att jag inte kunde känna dem längre.
 Så jag fick "framkalla/Framana" mina egna krystvärkar med hjälp av andningen, kändes det som.
 Jobbigt att det inte kom naturligt.
hade dragkamp med handduk med en barnmorska(?) under varje kryst för att få extra tryck i det hela..
och jag var helt slut, men ville bara få ett slut på det hela.
 Jag var svettig som en gris.
 Hjärtljudet sjönk i slutet av förlossningen på bebis så de tillkallade en läkare som beslutade att använda sugklocka för att få ut bebis snabbt.. FY FAN säger jag bara.. Det gjorde ont när de satte in den.. och tänk då lilla bebis. =(
På Tre krystningar (tror jag) och tre drag, så var vår lilla flicka ute..
klockan vaar då 15:21.
Men hon var slö och slapp, så de tog henne från mig direkt.
Andreas försvann med läkaaren o några till, till ett annat rum..
Jag frågade hela tiden hur hon mådde, om hon andades. att de var tvugna att kolla andningen, för att jag inte andades när jag kom ut som bebis. 5-10 min senare kommer de tillbaks med henne och hon får komma till mitt bröst.
Allting var bra.
Fick sy några stygn.. men det var inte så farligt.

Var kvar i nån timme (?) på förlossningsrummet..
var helt slut men lycklig att det äntligen var över och att vår dotter var här.
De mätte och vägde henne. 3505gram och 50cm lång.. 13 dagar över tiden.
Sen fick vi mat när de va klara med mig och melanie..
Och sen fick vi komma till BB.

Det vaar min berättelse det..
Barnmorskor, sköterskor, läkare osv hade jag ingen koll på vem som var vad under hela förloppet..
vi hann med 3 olika skift under den tiden vi var på förlossningen vilket gjorde det ännu mer förvirrande.
Så därför har jag gjort frågetecken efter dessa då jag inte vet vem som gjorde vad med mig.

Och förhoppningsvis har jag fått delarna på rätt plats, men det kan lika gärna va omkastat..
men detta är i stora hela hur det var..
Fy tusan vad en kvinna får utstå!
Men ut kom världens vackraste lilla tjej, och mer lyckligt lottad kan ingen vara än jag och Andreas.

Andreas var med mig varje sekund genom hela förlossningen och pushade och peppade mig, ett riktigt bra stöd.
Och jag sa tydligen inte ett ont ord till honom under hela tiden.. vilket jag var lite orolig för.
Endast en gång hade jag pekat finger till honom när han ville att jag skulle få i mig vatten eller yoghurt.
Annars var jag en Ängel mot honom :)
KÄRLEK! ;)
Älskar honom mer än ord kan beskriva, och att få ha honom nära genom förlossningen och efteråt har betytt mer än jag nånsin kunnat ana.
Melanie Louisa Kristiansson har verkigen fått en fantastisk pappa, bättre kan hon inte få.
Och återigen har jag fått bekräftat att Störst av allt är Kärleken..

Har du frågor, så fråga. Försöker svara så gott jag kan. =)

S